Var på vårdcentralen i morse för att ta veckas blodprover. Sköterskan frågar om jag har feber och kräks fortfarande. Ja, jag har kvar mina problem. Svarade att så länge inflammationen är aktiv kommer även symptomen att kvarstå, men jag är van. Efter ett tag blir det en del av mitt liv och jag anpassar mig. Lär mig leva med det.

Hann faktiskt glömma bort hur det var att alltid vara sjuk med kräkningar, feber, näsblödningar, smärtor, yrsel osv. under det här året jag fick ha en frisk lever. Men jag anpassar mig bra. Det som är svårast att anpassa mig till är att ofta behöva avboka inplanerade saker eller att inte kunna planera något av risk för avbokning. Att alltid leva lite utanför allt för att inte behöva bli besviken. Att aldrig lova något för att inte kunna svika.

Även om jag har mycket förstående vänner så känns det aldrig bra för mig att behöva svika. De ser det inte som att jag sviker. Det är jag själv som gör det.

Att vara sjuk och leva med en människa som har ADHD/ADD är inte helt enkelt. Även om man själv är frisk kan det vara problematiskt.

Ibland har jag bara sån lust att knosa iväg honom någonstans långt bort, men jag skulle samtidigt inte klara mig utan honom. Det han har svårast för är att ge närhet. Det jag oftast skulle behöva. Någon som kan trösta och lyfta upp när jag känner att jag faller. Den förmågan har han inte. Inte ens om jag ber honom om det. Han sköter all markservice hemma när jag inte mår bra. Det är jag oerhört tacksam för. Men det är sådana dagar jag även skulle behöva mental omsorg oxå.

Men man kan nog inte få allt iaf. Vi är ju bara människor och illusionen om den perfekte mannen får leva kvar. Han är nog ändå den perfekte för mig. Den ende som orkat leva med mig och den här sjukdomen som tar så mycket energi.