I sverige gjordes den första lyckade levertransplantationen i oktober. I september hade jag blivit intagen på infektion 4 på Danderyds sjukhus för att jag var gul och svullen över höger sida.

Tolv år och väldigt ensam och rädd.

Jag hade precis börjat en lång resa med en sjukdom i min lever som kallas AIH. Autoimmun hepatit. Kronisk leverinflammation. Reumatiskt i levern. En kropp som stötte bort mitt eget organ. Benämningarna är många, men konkret har det inneburit ett liv med en sjukdom jag alltid vetat skulle leda mig till antingen en för tidig grav eller en levertransplantation.

Jag har levt ett rikt liv. Gjort saker många bara vågar drömma om. Jag har verkligen levt. På gott och ont. Jag är tacksam för varje dag jag fått och får. Livet är en gåva jag fått två gånger. Två ärr på min mage som bevis. Den lilla gropen - naveln och det 40 cm långa ärret efter kirurgens kniv.

Sitter på akuten och väntar på att komma upp till isoleringsavdelningen.

Är återigen på sjukhuset i Seinäjoki pga att mina levervärden stigit och andra värden såsom albumin och saltbalansen sjunkit ordentligt. Trycket var väl inte heller det bästa med 101/62. Feber och allmänt risig.

Men det är inte måendet som är värst, utan att inte ens läkarna kan förklara vad som händer med mig.

För två veckor sedan konstaterades att jag gjort min nya lever sjuk med autoimmuna hepatiten och att man förutom inflammation även hittat döda celler.

På något vis känns det som att jag är tillbaka i juni 2014. Så här mådde jag då. Men tro inte att jag tycker resan där emellan varit förgäves. Absolut inte. Jag lever idag. Utan transplantationen hade jag varit död och inte fått chansen att kämpa vidare.

Men visst, jag är rädd. Livrädd. Alla frågor om framtiden men inga svar.