Har legat inne igen , denna gång pga att mina njurar börjat krångla. Orsaken vet man inte ännu. Jag träffade en man där som verkligen fick mig att känna tacksamhet över mitt eget liv.

Han låg inne pga att han blivit knivskuren. Samma kväll mördades hans fru och han hade även fått en cancerdiagnos. Vad säger man till en sådan människa?

Kände en stor tacksamhet över mitt "lugna" liv.

Nu har det varit väldigt mycket på kort tid och det har tagit de mesta krafterna.

Dottern placerad på rättspsyk på grund av att de inte kunnat hjälpa henne på vanliga psykiatrin. Hon har skurit sönder kärl varje vecka trots att hon varit inlåst.

Hunden fortsätter att betee sig knepigt. Han är sjuk, men inte ens veterinären kommer på vad han lider av.

Själv har jag flunssa, andra veckan. Nu satt sig på lungorna med högre feber. Mina levervärden sämre, men doktorn skyller på flunssan. Mår dåligt, men bryr mig inte just nu vad det beror på.

Fick hedersuppdrag att måla rekvisitan till årets bya revy.

Skulle varit i Helsingfors och göra biopsi idag, men de ville inte ha dit mig i det här skicket. Så nytt försök nästa vecka.

Saknar mina vänner i sverige, men hälsan tillåter inga resor just nu.

Har legat en vecka med feber och flunssa. börjar bli tröttsamt med värk och slem.

Även börjat ha mer kramper i händerna . Det är smärtsamt om något.

Känner att jag är mer gnällig än jag brukar . Har nog inte vant mig ännu att vara sjuk. Fick ju ändå prova på att vara frisk i ett och halvt år. Måste hitta tålamodet och styrkan att orka vara sjuk.

Min dotter är intagen på LPT för hon är en fara för sitt eget liv. Trots det har hon skurit sönder armar . känns trlstlös att inte kunna göra något för att hon ska må bättre.  Min kärlek till henne räcker inte .

Nu är det en vecka sen som lille Hugo var sjuk. Han grät och hade ont. Trots besök hos veterinär så vet vi ännu inte vad som var fel. Han fick antibiotika , smärtstillande och antiinlammatorisk medicin . Vakade med han då han grät. sov tre nätter med han i famnen. Han är min lille bebis..

Var på vårdcentralen i morse för att ta veckas blodprover. Sköterskan frågar om jag har feber och kräks fortfarande. Ja, jag har kvar mina problem. Svarade att så länge inflammationen är aktiv kommer även symptomen att kvarstå, men jag är van. Efter ett tag blir det en del av mitt liv och jag anpassar mig. Lär mig leva med det.

Hann faktiskt glömma bort hur det var att alltid vara sjuk med kräkningar, feber, näsblödningar, smärtor, yrsel osv. under det här året jag fick ha en frisk lever. Men jag anpassar mig bra. Det som är svårast att anpassa mig till är att ofta behöva avboka inplanerade saker eller att inte kunna planera något av risk för avbokning. Att alltid leva lite utanför allt för att inte behöva bli besviken. Att aldrig lova något för att inte kunna svika.

Även om jag har mycket förstående vänner så känns det aldrig bra för mig att behöva svika. De ser det inte som att jag sviker. Det är jag själv som gör det.

Att vara sjuk och leva med en människa som har ADHD/ADD är inte helt enkelt. Även om man själv är frisk kan det vara problematiskt.

Ibland har jag bara sån lust att knosa iväg honom någonstans långt bort, men jag skulle samtidigt inte klara mig utan honom. Det han har svårast för är att ge närhet. Det jag oftast skulle behöva. Någon som kan trösta och lyfta upp när jag känner att jag faller. Den förmågan har han inte. Inte ens om jag ber honom om det. Han sköter all markservice hemma när jag inte mår bra. Det är jag oerhört tacksam för. Men det är sådana dagar jag även skulle behöva mental omsorg oxå.

Men man kan nog inte få allt iaf. Vi är ju bara människor och illusionen om den perfekte mannen får leva kvar. Han är nog ändå den perfekte för mig. Den ende som orkat leva med mig och den här sjukdomen som tar så mycket energi.

Har en dotter som föddes 1996. Hon är min ögonsten.

När hon föddes var hon det första barn som föddes av en mamma med AIH. Chansen att få barn med den sjukdomen är ganska 0. Så hon är inte bara mitt mirakel.

Hela hennes första år togs det prover på henne varje vecka och resultaten skickades även för forskning i USA-

Hon hade vid födseln något underutvecklade lungor, men hon hämtade sig snart. Övriga fysiska skador/sjukdomar fanns inte.

Men hon har gått igenom många trauman under hennes 20 år. Så mentalt är hon mycket sjuk.

Hon har haft självskade beteende i många år som nu eskalerat under hösten till att bli suicidalt. Hon har försökt på många olika sätt att få lämna det här livet.

Önskar jag kunde hjälpa henne att orka bära sin "ryggsäck". Så hon kunde få vila något.

Älskar henne så mycket.